Jag var en fullt onormal 20-någonting grabb boendes i Stockholms stad. På döden hade jag väl tänkt då och då, främst när jag vaknade gravt bakfull med ett dunkande huvud och ett vidrigt illamående, något som hände ganska så ofta. Men annars så var döden inte något man direkt gick och grubblade om, det var liksom något som fanns i bakgrunden, något man läste om i tidningarna eller såg på TV. Livet efter döden var inte heller det något som man trodde existerade, de få gångerna man nu tänkte på det (oftast när man, gravt bakfull, kontemplerade självmord men därefter ändrade sig för att man ändå inte skulle få se folks reaktioner).
Oj, så fel jag hade!
För att inte göra denna inledning alldeles för lång och ointressant så räcker det egentligen med att säga att jag en vacker dag dog. Eller, dagen var ganska långt ifrån vacker. Det var en vidrig dag, en apriltorsdag. Ute var det ett par plusgrader och snöblandat regn föll från skyarna. Jag hade sovit tre timmar och var något oerhört bakfull. På väg till jobbet önskade jag att någon skulle bara ta livet av mig så jag skulle slippa dagens alla plågor. Någon tog visst min önskan på allvar.
Jag höll på att bli försenad till ett viktigt möte, så jag småsprang över Sveavägen, självklart inte vid ett övergångsställe. Plötsligt kände jag hur min vänsterfot trampade i något halt. Den lyfte från marken. Jag ramlade framstupa. Innan jag hann ta mig upp hann jag dock se att det var i en stor hög av hundbajs, som av någon bisarr anledning låg mitt ute på Sveavägen, som jag hade trampat i. Det var dock inte mitt värsta problem, då jag, även detta innan jag hann ta mig upp, hörde hur en lastbil tvärnitade. Det sista jag fick se i jordelivet var ett jättestort lastbilsdäck ett par centimeter ifrån mitt ansikte, någon sekund senare låg jag död på Sveavägen, huvudet krossat till en inte alltför gullig pöl, min vänstersko märkt av hundbajs.
Det var alltså så jag dog. Inte en alltför nobel död, men väl en ganska så ironisk.
